Det är känslan av att inte veta som är den jobbigaste. Det spelar egentligen ingen roll vad det handlar om, det är känslan av att inte ha kontroll som är det jobbiga. Att inte veta vad som ska hända, att inte veta hur saker hade kunnat vara, att inte veta vad någon känner eller tycker, att inte veta hur något kommer bli, att inte veta om man duger. Om det är ödet, slumpen eller något helt annat som avgör har jag ingen aning om men jag har förstått att det enda man kan göra är att vänta. Vänta och låta tiden avgöra, leva efter mottot "ta dagen som den kommer". Inte göra som jag gör nu, övertänka allt i minsta detalj utan faktiskt slappna av och inse att allt kommer lösa sig, allt kommer att bli bra. Vad som händer blir det alltid bra till slut.